är det verkligen en utväg?
för vissa är det så.
jag kännde också det, men jag övervann det.
är glad för det. täker ofta på hur världen skulle vara utan mig.
sämre? bättre? skulle folk vara ledsna?
känner fortfarande länktan efter endorfinerna(elr vad det nu heter) som flödar ut med blodet, det blir som en drog. för mig var det så. slutade för att mamma bad mig. hon var så orolig. känner mig stolt över mig själv!
jag älskar faktiskt mig själv!
Jag är redo för att ha någon som älskar mig också.
då menar jag inte kompisar eller familj, för jag vet att dom älskar mig. jag är inte osäker på det.
jag menar en tjej eller kille somär underbar. kunna skratta, gråta, pussa och kramas med.

men det kommer nog det också. och tills dess ska jag leva livet och ta dagarna som dom kommer.

PEACE <3